- Project Runeberg -  John Finkelman /
100

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

orediga hjärna sade mig att jag aldrig skulle komma
fram till tåget, om jag höll mig i slutet av
processionen. Jag gick ut ur ledet och sprang ner på en
gångstig under stora träd vid sidan av vägen. Jag kommer
särskilt ihåg de där träden och hur jag sprang under
dem. För varje gång jag föll omkull, hälsade mig
skränande skrattsalvor från den övriga rusiga hopen.
De trodde att jag bara spelade drucken. De kunde
inte drömma om att John Finkelman fått mig om
strupen i en verklig dödskamp. Men jag kände det. Och
jag minns den virriga bitterhet jag kände, då jag
förstod att jag höll på att kämpa med döden, utan att de
andra begrepo det. Det var som om jag hållit på att
drunkna inför en hop åskådare, som trodde att jag
bara utförde några konster för att roa dem.

Slutligen föll jag medvetslös omkull under träden.
Vad som sedan hände måste, med ett enda undantag,
andra berätta mig. Med sin oerhörda styrka tog
Nelson upp mig och släpade mig ombord på tåget. När
jag kommit ner på min plats, började jag slå omkring
mig och flämta så förfärligt efter luft, att till och med
han i sin slöhet förstod att jag var illa däran. Jag
förstår nu att jag vilket ögonblick som helst kunde ha
dött på fläcken. Jag tror till och med att jag aldrig
varit så nära döden. Det är endast Nelsons
beskrivning över mitt beteende jag har att gå efter.

Jag höll på att brinna upp levande. Det var en
kamp till döds mot eld och kvävningar och jag ville
ha luft. Mina ansträngningar att få upp fönstret
voro förgäves, ty alla fönstren i vagnen voro
försiktigtvis tillskruvade. Nelson hade sett män supa sig
vansinniga och trodde, att jag ville kasta mig ut på

ioo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free