- Project Runeberg -  John Finkelman /
107

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han på att sluta livet på samma ställe där han börjat
det, i skansen. Hans öde gjorde ett ganska starkt
intryck på mig. John Finkelman gjorde tydligen också
annat än att döda människor. Han hade inte dödat
Ivouis, han hade gjort vad som var värre: berövat
honom hans viljekraft, hans ställning och välstånd,
krossat hans stolthet och dömt honom till en vanlig
sjömans hårda lott, som skulle räcka så länge han
andades, det vill säga ganska länge.

Vi fullbordade vår resa över Stilla havet, fingo i
sikte de vulkaniska, skogklädda topparna av
Bonin-öarna, seglade in bland den landomslutna hamnens
rev och läto ankaret gå bland ett tjog eller fler av
samma slag havstattare som vi själva. Infödingar
i märkvärdiga, utriggade kanoter och japaner i ännu
konstigare sampaner paddlade omkring i bukten och
kommo ombord. Det var mitt första främmande
land. Jag hade äntligen nått andra sidan av världen
och jag ville se om allt det jag läst verkligen var sant.
Jag var alldeles vild efter att få komma i land.

Viktor och Axel, en svensk och en norrman, hade
redan gjort upp med mig att vi skulle hålla ihop.
(Det gjorde vi också på ett sätt som för återstoden av
resan gav oss namnet »de tre sportgrabbarna».)
Viktor pekade ut en gångstig, som försvann uppe i en vild
ravin, blev synlig igen utför en stupande, kal
lavasluttning och sedan försvann och blev synlig gång på gång,
alltid uppåt, bland palmerna och blommorna. Han
ville försöka på den där vägen, sade han, och vi
instämde. Vi skulle bestämt få se härliga scenerier,
underliga byar med infödingar och gud vet allt
äventyrligt till sist. Axel ville också gärna fiska och det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free