- Project Runeberg -  John Finkelman /
131

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

långt före mina år. * Jag kände inte till det minsta
om flickor. Jag som haft namnet »Prinsen av
Ostronbankarna», som kunde gå vart som helst i världen som
en man ibland män, in i de farligaste nästen i
hamnstäderna, supa med hamnbusar och förbrytare, jag hade
ingen aning om vad jag skulle säga till denna späda
brodd till flick-kvinna, vars enkla kjol räckte ned till
kängskaften och som var lika bottenlöst okunnig om
livet som jag var eller ansåg mig vara outgrundligt
klok.

Jag kommer ihåg hur vi sutto på en bänk i
stjärnljuset. Det var godt en fots rum mellan oss. Vi
vågade knappast se på varandra, en eller ett par
gånger snuddade vi emot varandra med armbågarna.
Och som i ett lyckligt rus talade vi de blidaste och
finaste ord för att inte hennes känsliga öra skulle
såras, och jag brydde ängsligt min hjärna för att
fundera ut vad hon ville att jag skulle göra. Vad
väntade flickor av gossar, när de sutto tillsammans på en
bänk och försökte få reda på vad kärlek är? Vad
väntade hon av mig? Skulle jag ge henne en kyss?
Väntade hon att jag skulle försöka? Och om hon
gjorde det och jag inte kysste henne, vad skulle hon
då tänka om mig?

Å, hon Var klokare än jag — nu förstår jag det —•
denna lilla oskyldiga flick-k vinna i sin hal vkor ta kjol.
Hon hade känt gossar i hela sitt liv. Hon
uppmuntrade mig på alla de sätt en flicka får använda. Hon
hade tagit av sig sina handskar och höll dem i ena
handen, och jag kommer ihåg, hur hon skämtsamt och lätt
snuddade vid mina läppar med de små handskfingrarna
som straff för någonting jag sade. Jag höll nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free