Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att svimma av glädje. Det var det underbaraste
jag någonsin varit med om, och jag minns ännu den
svaga doft som strömmade ut från handskarna och
som jag söp in i samma ögonblick de snuddade vid
mina läppar.
Jag greps av en pinsam villrådighet. Skulle jag
fånga den där lilla handen med de löst hängande
handskarna som nyss slagit till mig? Skulle jag töras
flytta mig närmare henne?
Nej, jag vågade inte. Jag gjorde ingenting. Jag
bara satt kvar och älskade henne av hela min själ.
Och när vi skildes åt den kvällen, hade jag inte kysst
henne. Jag kommer mycket väl ihåg den första
kvällen, när jag sedan gjorde det — vi skulle också då
skiljas, när jag samlade allt mitt mod och vågade. Vi
lyckades aldrig stjäla oss till mer än ett dussin möten,
och vi kysste varandra kanske ett dussin gånger, som
gossar och flickor bruka, kort, oskyldigt och
undrande. Vi gingo aldrig någonstans tillsammans, inte
ens på en matinée. En gång åto vi tillsammans upp
för fem cents karameller. Men jag har alltid varit
innerligt övertygad om att hon älskade mig. Jag vet
att jag älskade henne, och jag drömde vakna drömmar
om henne i ett helt år och längre, och jag har henne
ännu i kärt minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
