Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sagt, jag förlorade tron på snart sagt allting med
undantag av mänskligheten, som jag fortfarande behöll
min starka lit till.
Ivitet var torde känna till dylika pessimistiska
själssjukdomar, så att jag behöver inte ingå på några
detaljer. Jag vill bara betona att jag var mycket illa
däran. Jag omhuldade kallt och reflekterande
tanken på självmord. Min enda sorg var att så många
voro beroende av mig för föda och tak över huvudet.
Men detta var bara moral. Vad som verkligen
räddade mig var min enda återstående illusion — Folket.
Vad jag kämpat och låtit min nattlampa brinna för
hade varit misstag. Framgång föraktade jag.
Erkännande var stoft och aska. Samhället, män och
kvinnor som höjde sig över hamnarnas och
skansarnas modd och smuts — jag häpnade över deras andliga
tarvlighet. Kvinnokärlek — den var inte bättre än
allting annat. Pengar — jag kunde inte sova i mer
än en säng åt gången, och vad nyttade det till att ha
hundra biffstekars inkomst om dagen, när jag ändå
inte kunde äta mer än en? Konst, kultur —
gentemot biologiens järnfakta voro de löjliga och deras
alster ännu mera löjliga.
Man kan se härav hur sjuk jag i själva verket var.
Jag var född att kämpa. Men allt vad jag kämpat
för hade visat sig inte löna mödan. Återstod så Folket.
Min kamp var slut, men det fanns dock kvar
någonting att kämpa för — Folket.
Men medan jag upptäckte detta mitt sista band
vid livet och i förtvivlan vandrade genom
dödsskuggans dal, voro mina öron döva för John Finkelman.
Aldrig lyddes mitt medvetande ens till den avlägs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
