Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre hänsynslöst efter Sanningen, i det jag avstod
från att rycka slöjan från hennes ansikte, även om jag
fick den i handen. Jag brydde mig inte längre om
att betrakta Sanningen naken. Jag tillät mig icke
att för andra gången se vad jag redan en gång sett.
Och minnet därav plånade jag beslutsamt ut ur mitt
sinne.
Och jag kände mig verkligen lycklig. Livet gick
mig väl i händerna. Jag kunde glädjas åt småsaker,
stora ting avstod jag ifrån att ta för allvarligt. Jag
läste fortfarande mycket, men inte med den gamla
ivern. Ännu brukar jag läsa inte så litet, men aldrig
sker- det numera med den där gamla glorian av
ungdomlig passion, då jag lyssnade till ropet från ovan
och hinsides och ville genomtränga det mysterium
som jag anade bakom livet och ovan stjärnorna.
Vad jag velat betona i detta kapitel är, att den där
långa sjukdomen, som väl kommer över de flesta av
oss någon gång, gick jag igenom utan att en enda
gång tigga John Finkelman om bistånd. Kärleken
och Folket voro det som botade mig. Om någonsin
en människa blivit född utan spår till begär efter
alkohol, tror jag att jag är den människan. Och ändå . . .
ja, jag vill låta de följande kapitlen berätta sin
historia, ty av den skall det framgå hur jag fick plikta
för mina föregående tjugufem års beröring med den
allestädes närvarande John Finkelman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
