- Project Runeberg -  John Finkelman /
187

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så vida jag inte var en dumbom. Det gör i alla fail
detsamma. Situationen är vad här är fråga om, och
situationen var att allt umgänge med människor
började bli pinsamt och outhärdligt för mig. Dock vill
jag gärna medgiva att vid ytterst sällsynta tillfällen
träffade jag själar eller dumbommar sådana som jag
själv, i vilkas sällskap jag kunde fördriva timmar bland
stjärnorna eller i dårarnas paradis. Jag var gift med
en sällsynt själfull kvinna eller en dåre som aldrig
tråkade ut mig, utan alltid var mig en källa till ny
och oändlig glädje och överraskning. Men jag kunde
inte ständigt och jämt vara i hennes sällskap och det
skulle heller inte varit förståndigt ’eller rätt att tvinga
henne att alltid vara tillsammans med mig. Så hade
jag skrifvit en hel rad framgångsrika böcker, och
samhället kräver att få några timmar med av en man som
är författare, liksom varje normal människa också
kräver umgänge med andra människor.

Och nu börjar jag komma till vad jag vill säga.
Hur skall jag bära mig åt med dessa samkväm, som för
mig förlorat all sin trollförning? John Finkelman!
Alltid tålmodig, hade han väntat på mig mer än ett
kvarts sekel för att räcka mig handen när jag behövde
honom. Hans tusen anslag mot mig hade misslyckats,
tack vare min tur och min präktiga fysik, men han
hade ännu flera i sin påse. Jag märkte snart att en
cocktail eller två, kanske flera, livade upp mig, så att
jag kunde lyssna till dumma människors dumheter.
En cocktail före middagen, kanske flera, satte mig i
stånd att skratta rätt hjärtligt åt saker som jag
annars för längre sedan upphört att finna lustiga.
Cocktairen var som en sporre, en stöt, en spark rent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free