Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av för mitt utpinade, uttråkade sinne. Den väckte
skratt och sång till nytt liv igen, den satte en sådan
fart i min fantasi att jag rent av blev den livligaste
ay alla, när det gällde att skratta, sjunga och prata
dumheter.
Jag var en mycket dålig sällskapsmänniska utan en
cocktail. Men efter en sådan blev jag alldeles
utmärkt. Jag agerade ett slags falsk glädje och
förgiftade mig själv till munterhet. Saken böfjade så
omärkligt, att jag, som ändå var en gammal bekant med
John Finkelman, aldrig kunde drömma om vart den
skulle leda. Jag började ropa på musik och beställa
vin; snart nog skulle det bli fråga om galnare musik
och mera vin.
Det var vid denna tid jag började märka att jag
med längtan motsåg cocktaiTen före middagen. Jag
kommer ihåg att medan jag vistades som
krigskorrespondent i yttersta Östern, drogs jag oemotståndligt
till en viss familj. Utom att jag begagnade mig av
alla deras middagsbjudningar underlät jag aldrig att
göra en visit nästan varje eftermiddag. Värdinnan
var en förtjusande kvinna, men det var inte alls för
hennes skull jag gick till henne så ofta. Saken var
den, att hon kunde blanda till den allra finaste
cocktail, som kunde fås i denna stora stad, där den
främmande befolkningen uppdrivit alkoholblandningarna
till en riktig konst. Varken på klubbarna, på
hotellen eller i andra familjer kunde jag få en cocktail
sådan som hon lagade till. De voro varenda en
fullkomliga mästerverk. De smakade min gom och de livade
upp underbart. Men ändå längtade jag mest efter
dem för sällskaps skull. När jag lämnade staden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
