- Project Runeberg -  John Finkelman /
223

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag skall också gå bort. Dessa människor arbetade,
röjde, planterade och stirrade med värkande ögon,
medan de vilade sina under arbetet styvnade
kroppar, på samma soluppgångar och solnedgångar, samma
druvornas höstglöd och samma lätta molnflockar över
bergen. Och de ha gått bort. Och jag vet att jag
också en dag, kanske snart nog, också skall vara borta.

Borta? Jag börjar redan vara borta. I min mun
har jag tandläkarens skickligt gjorda konststycken,
som ersätta delar av mig vilka redan äro borta. Aldrig
mera skall jag få igen min ungdoms tummar. Gamla
slagsmål och brottningar ha obotligt skadat dem. Den
där dunken i huvudet på en man, vars namn jag nu
glömt, gjorde av med den ena tummen för alltid.
Ett grepp som slant i en brottning var nog för den
andra. Min magra kapplöparmage är nu endast ett
minne. Eederna på de ben, som bära upp mig, äro
icke längre så oklanderliga som de en gång voro, när
jag under vilda nätter och släpiga dagar försträckte
och bröt dem. Aldrig mera skulle jag kunna svinga
mig upp i en rigg och anförtro hela mitt jag åt en enda
repknut i töcknet av en rytande storm. Aldrig mera
skulle jag kunna springa med slädhundarna oändliga
mil över den arktiska tundran.

Jag vet att inom denna så småningom förvittrande
kropp, som har hållit på att dö ända sedan jag föddes,
bär jag på ett skelett; att under köttet, som kallas mitt
ansikte, finns en benig, näslös dödskalle. Men
ingenting av detta förskräcker mig. Att vara rädd är att
vara frisk. Fruktan för döden är en hjälp åt livet.
Men den Vita Dogikens förbannelse är att den inte
gör en rädd. Den Vita Dogikens världssjukdom kom-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free