Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin egen kemi har han vändt allting mot sig själv, hans
egna larver i min hjärna bita till liv de gamla
illusionerna, låta på nytt den gamla rösten bortom min
ungdom höras, i det de säga att ännu äger jag de
möjligheter och den makt som livet och böckerna lärt mig
icke längre existerade.
Och middagsklockan ljuder, när mitt glas är tömt.
Med ett hånleende till Vita Logiken går jag ut till
mina gäster vid bordet och med antaget allvar börjar
jag konversera om dagens händelser. Så skiftar
humöret. Jag skrattar och skämtar, jag är en clown.
Just det. Skall man vara filosof, är det bäst att
vara Aristophanes. Och inte en enda vid bordet tror
att jag är »glad». Jag är i utmärkt stämning, det
är allt.
Och när kvällen är förbi och jag sagt godnatt, går
jag åter in i min studerkammare för mig själv och till
Vita Logiken, som obesegrad icke ett ögonblick
lämnat mig. Och när jag till sist faller i berusad sömn,
hör jag Ungdomen klaga, alldeles som Harry Kemp
tolkar det:
»Jag hörde Ungdom ropa genom natt:
’Jag kan ej längre taga livet gladt;
Min fot ej mer sitt säkra fäste får;
Och morgon strax i dag nu övergår,
Den vågar ej ett ögonblick bli kvar,
Men måste göra världen ljus och klar.
Mer hastigt bleknande än rosens färg
Regnbågen svinner bakom mörka berg,
Tills ingenting den kalla skymning stör —
Ja, jag är Ungdom därför att jag dör!’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
