Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjuka paddor och lik som stå och stirra på mig med
sina glosögon, så länge de ännu kunna stå på sinat
darrande ben. Jag kommer därhän, jag också, om
jag får leva tillräckligt länge. Och det blir min största
sorg om jag inte får leva länge. Varför i helvete satte
jag in de där sista tjugu tusen i Curtis’ plantage?
Howard varnade mig att prisfall var nära
förestående, men jag trodde att det var brännvinet som
narrade honom att ljuga. Och Curtis har skjutit sig
för pannan, och hans över-luna har rymt med hans
dotter, och sockerraf finadören har fått tyfus, och
allting ramlar.’
”Han klappade i händerna och befallde sina tjänare:
’ Skicka hit mina sångare. Och hula-dansare — en hel
mängd. Och skicka efter gamle Howard. Någon
måste umgälla det, och jag skall förkorta de sex
månader han har att leva med en månad. Men framför
allt musik. Jag vill ha musik. Den är starkare än
sprit och verkar hastigare än opium.’
”Han med sin musikkur! Det var hans far, den
gamle vilden, som blev inbjuden till en fransk fregatt
och för första gången hörde en orkester. Då den
lilla konserten var över ville kaptenen höra vilket
stycke han tyckte bäst om och frågade vilket stycke
han ville ha spelat omigen. Nå, när farfar hade
givit besked, så. .. vilket stycke tror ni att det var?”
Jag skakade på huvudet, medan prinsen tände en
ny cigarrett.
”Det var naturligtvis det första. Men inte
egentligen det första, utan oljudet då instrumenten
stämdes.”
Jag nickade och smålog, och med en ny ogillande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
