Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att om de döda kunde manas fram till att ta livet
av de levande genom härjande sjukdomar, och om de
döda kunde förflytta sig från sina gravar in i
hennes rum, insåg jag inte varför de inte kunde lämna
efter sig sina ben där i hennes rum till att läggas i
krukor, då de sade adjö och gå vo sig i väg till
mel-lanvärlden eller övre världen eller undre världen
eller var de nu höllo till då de inte voro på visit i
societeten.
”Då tog mor i tu med den stackars gamle Ahuna,
bussade på honom vålnaden av Kaaukuus far, som de
trodde vara gömd i en vrå, och hon befallde Ahuna
att yppa begravningsplatsen för henne. Jag försökte
sätta mod i honom, uppmanade honom att låta det
gamla spöket själv röja hemligheten, ty ingen kände
till den bättre än han, efter han hade bott där i mer
än hundra år. Men Ahuna var gammalmodig. Han
hade inte ett dugg skepticism. Ju mera Hiwilani
skrämde upp honom, desto mera rullade han sig på
golvet och desto mera jämrade han sig.
”Men då han började bita sig själv gav jag tappt.
Jag tyckte synd om honom, men framför allt började
jag beundra honom. Han hade gott gry i sig, även
om han var en kvarleva från det stora mörkrets tid.
Han var förfärligt rädd för det mystiska, trodde
också på Hiwilanis trollkonster och vacklade mellan två
trohetsplikter. Hon var hans levande alii, hans alii
kapo (heliga härskarinna). Han måste vara trogen
mot henne, men ännu mera trogen måste han vara
mot alla de döda aliis av hennes släkt, som endast
hade honom att lita sig till för att få ha sina ben i
fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
