- Project Runeberg -  Hawaji-noveller /
117

(1922) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vande till viljes’, sade han, ’utan ännu mera de döda.
Och vi kunna inte ljuga för de döda.’

”Vi disputerade, och i en halvtimme kommo vi inte
ur fläcken. Jag ville inte, och han kunde inte helt
enkelt. Han försökte egga mig genom att vädja till
min stolthet. Han prisade mina förfäders hjältedåd,
och jag minns särskilt att han sjöng för mig om
Moko-moku, min farfars far och den jättestore fadern till
den jättestore Kaaukuu, berättade om hur Mokomoku
under bataljen sprang tre gånger emot fienderna, grep
en krigare om halsen vid vardera handen och slog ihop
deras huvuden tills de dogo. Men det var inte detta
som bestämde mig. Jag tyckte verkligen synd om
gamle Ahuna, han var så utom sig av oro för att
expeditionen inte skulle leda till något. Och jag fick
en stor beundran för den gamle mannen, inte minst
därför att han lagt sig att sova mellan mig och
klippbranten.

”Alltså dök jag ner och sade med äkta
alii-myndighet till honom: ’Följ efter genast.’ Allt var som han
hade sagt. Jag fann ingången till det underjordiska
schaktet, sam försiktigt genom det, skrapade min axel
en gång mot det vassa lavataket och dök upp i
mörkret och i luften. Men innan jag hunnit räkna till
trettio, dök han upp ur vattnet bredvid mig, lade sin hand
på min arm för att övertyga sig att jag var där och
uppmanade mig att simma framför honom hundra
fot ungefär. Sedan kände vi botten och klättrade
upp på klipporna. Ännu intet dagsljus, och jag minns
att jag var glad åt att vi befunno oss för högt uppe
för att där skulle kunna finnas tusenfotingar.

”Han hade fört med sig en tätt igentäppt cocos-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljhawaji/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free