Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Håll dig undan!” varnade han, i det han sträckte
benen ifrån sig med spelad iver.
Men hon tryckte in sina fingrar djupt i hans vad,
och han kunde ej se en skymt av fruktan hos henne.
”Det kryper uppåt”, stönade han mellan
sammanbitna tänder, och det lät nästan som en halvt
behärskad jämmer.
Han sträckte ut hela sitt högra ben så att det
styvnade till liksom i en ny kramp, som kom musklerna
i hans lår att hårdna.
Opiatet verkade ännu på hans hjärna så att han
kunde spela sin grymma komedi, men på samma gång
såg och uppskattade han hennes viljeansträngning som
visade sig i hennes förvridna ansikte och
dödsskräcken i hennes ögon, men bakom denna såg han också
hennes mod, hennes tankeklarhet och fasta
beslutsamhet.
Ännu gav hon ej tappt, ännu sade hon icke: ”Jag
vill dö med dig.” I stället väckte hon hans beundran
genom att säga helt lugnt: ”Slakna. Sjunk tills du
bara har läpparna över vattnet. Jag skall hålla ditt
huvud uppe. Krampen måste ta slut. Ingen har
någonsin dött av kramp i land. Och i vattnet borde ingen
stark simmare dö av kramp. Den måste nå sin
kulmen och gå över. Vi äro båda starka och kallblodiga
simmare ...”
Han förvred sitt ansikte och drog henne under med
flit. Men då de kommo upp var hon fortfarande vid
hans sida och stödde hans huvud, i det hon trampade
vatten och sade:
”Slakna. Ta det lugnt. Jag skall hålla ditt huvud
uppe. Stå ut. Låt det ha sin gång. Kämpa inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
