Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag släpper taget. Jag måste gå under. Du kan
inte rädda mig. Håll dig undan och rädda dig själv.”
Men hon var hos honom, bemödade sig att hålla
hans mun fri från saltvatten och sade: ”Det går bra.
Nu är det riktigt bra. Det värsta är över nu. Håll
ut en minut till, så börjar det ge sig.”
Han skrek, vek ihop sig, grep tag i henne och drog
henne ner med sig. Men åldrig förlorade hon
fattningen eller dukade under för den så fasansfullt
hotande dödstanken. Alltid då hon fick upp sitt huvud
ansträngde hon sig att hålla honom uppe, i det hon
flämtade och stönade uppmuntrande ord till honom:
”Slakna . .. slakna ... släpp efter . .. snart... nu ,..
har du överstått. .. det värsta . .. Hur svårt det än
känns . . . går det över . .. Det är bättre nu . .. inte
sant ?”
Och sedan drog han ner henne igen, behandlade
henne allt värre och värre, lät henne svälja massor av
saltvatten, säker i sin övertygelse att det alls inte skulle
skada henne. Ibland kommo de upp helt korta
stunder, kanske bara några sekunder, i solskenet på
havsytan, voro sedan under igen, neddragna av honom,
och vräktes hit och dit av de nedstörtande
vågkammarna.
Ehuru hon vred sig ur hans grepp försökte hon
ej simma bort från honom, då han lät henne vara
fri, utan kom alltid tillbaka för att med avtagande
krafter och omtöcknad hjärna försöka rädda honom.
Då han tyckte att det var nog och mer än nog blev
han lugnare, släppte henne och sträckte ut sig på
vattnet.
”A—a—h”, suckade han nästan med välbehag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
