Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL 4
På floden där stigen redan var upptrampad och snöskorna
obehövliga gjorde hundarna i medeltal tio kilometer i timmen.
De två männen var tvungna att springa för att hålla den takten.
Regelbundet avlöste Ljusan Dag och Kama varandra vid
styrstången för det hårdaste arbetet var att styra den tunga
släden och hela tiden hålla sig framför den. Den som blivit
avlöst kunde falla undan och hålla sig efter släden och då och
då vila sig genom att hoppa upp på den.
Det var ett tungt arbete, men eggande. De flög, det gick
undan, de utnyttjade den upptrampade stigen till det yttersta.
Sedan skulle man komma till obanad stig där fem kilometer i
timmen vore snabbt. Då skulle det varken bli åka av eller vila eller
springande. Arbetet vid styrstången skulle vara det lättare till
vilket man återvände för att vila ut när man gjort sitt pass och
med snöskorna banat väg för hundarna. Det arbetet var långt
ifrån eggande. De måste också beräkna att träffa på ställen där
kaotiska isbarriärer skulle sträcka sig kilometer efter kilometer.
Där skulle de ha tur om de kunde tillryggalägga tre kilometer
i timmen. Och de skulle möta de ofrånkomliga, verkliga
isbarriärerna där en kilometer i timmen skulle kräva den yttersta
ansträngning.
Kama och Ljusan Dag talade inte med varandra. Arbetets art
hindrade dem och deras egna naturer gav inget utrymme åt prat
under arbetet. Med långa mellanrum kunde det bli nödvändigt
att säga någonting, ett enstavigt ord räckte. Kama nöjde sig
för det mesta med en grymtning. Ibland kunde en hund gnälla
till eller morra, men för det mesta höll sig spännet tyst. Det
enda som hördes var det skarpa gnisslande skräpet från de
stål-skodda medarna och det knarrande ljudet i släden.
Som genom en vägg hade Ljusan Dag passerat från Tivolis
larm och dån in i en annan värld. En värld av tystnad och
stillhet. Ingenting rörde sig. Yukon sov under metertjock is. Inte
den minsta vindpust blåste. Inte ens saven rörde sig i granarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
