- Project Runeberg -  Kungen av Klondyke (Folket i Bild) /
38

(1958) [MARC] Author: Jack London Translator: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 4

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som klädde flodstränderna. Träden stod som förstenade, deras
grenar nedtyngda av all den snö de kunde bära. Den minsta
darrning skulle ha skakat loss snön. Men ingen snö skakades
loss. Mitt i denna högtidliga tystnad var släden den enda
brännpunkten för liv och rörelse, hundarnas hetsigt slående tassar
underströk bara den stillhet genom vilken de rörde sig.

Det var en död värld, och mer än det, en grå värld. Luften
var skarp och klar, det fanns ingen fukt i luften, ingen dimma,
inget dis, och ändå var himlen ett grått täcke. Orsaken till detta
var att även om inget moln fördunklade dagsljusets skärpa fanns
där ingen sol att ge dagern skärpa. Långt i söder klättrade solen
stadigt mot middagshöjden, men mellan den och den frusna
Yukon låg jordens välvda yta skymmande. Yukon låg i
nattens skugga och dagen själv var blott en lång skymning. Kvart
i tolv när en långsträckt flodkrökning gav en fri södersikt
syntes solen börja klättra upp över horisonten. Men den steg inte
lodrätt. Den gled i stället snett uppåt så att den vid middagstid
med nöd och näppe fick sin undre kant över horisontlinjen.
Det var en svag, glåmig sol. Det fanns ingen värme i dess
strålar och man kunde se rakt in i den utan att det sved i
ögonen. Den hade inte mer än nått middagshöjden innan den åter
började sjunka ner under horisonten och en kvart över tolv
kastade jorden åter sin skugga över landet.

Männen och hundarna skyndade vidare. Ljusan Dag och
Kama var båda vildar vad magarna beträffade. De kunde äta
oberoende av tid och mängd. Proppande sig fruktansvärt när
de hade möjlighet och ibland sedan svältande i dagar i sträck.
Hundarna utfodrades bara en gång om dagen och sällan fick
de mer än ett halvt kilo torkad fisk var. De var glupande
hungriga och samtidigt i strålande kondition. Ättlingar till vargar
var näringsupptagandet hos dem till ytterlighet ekonomiskt och
perfekt. Ingenting fick gå förlorat. Allt de förbrukade omsattes
i energi. Och Kama och Ljusan Dag var likadana. Ättlingar av
generationer som uthärdat, härdade de också ut. Deras var den
enkla, den grundläggande ekonomin. Den minsta föda gav
dem oerhörd energi. Ingenting förlorades. En skrivbordsman
från den mjuka civilisationen skulle bli utmärglad och eländig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljkakjm/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free