Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen, aldrig någonstans mer påtagligt än längs Alaskas
vinterleder. Sakta stal sig det grå ljuset genom mörkret. Först så
omärkligt att de nästan förvånat märkte den svaga skymten av
snö under sig. Sedan kunde de se den närmaste hunden,
därefter hela raden av springande hundar och snövidderna på
ömse håll. Sedan skymtade den närmaste flodstranden till.
Försvann åter i mörkret för att efter någon minut åter framträda.
Stilla gled den motsatta flodstranden några kilometer bort fram
ur dunklet och blev synlig. Västemt reste sig långt borta en
skarpskuren snötäckt bergskedja. Ingen sol steg upp. Det gråa
ljuset fortfor att vara grått.
En gång under dagen sprang ett lodjur mjukt över stigen
rakt under nosen på ledarhunden och försvann in mot de vita
skogarna. Hundarnas jaktinstinkter väcktes. Vargflockens
jakttjut steg ur deras strupar, de kastade sig mot selarna och
störtade efter lodjuret. Ljusan Dag skrek, kämpade med styrstången
och lyckades vräka omkull släden i den mjuka snön. Hundarna
gav upp jakten, släden vändes rätt och fem minuter senare
flög den åter fram över den hårt tilltrampade stigen. Lodjuret
var det enda levande väsen de sett under två dagar och i sitt
mjukt förbiglidande språng hade det nästan gett intryck av
en synvilla.
Klockan tolv, just när solen kisade upp ovanför jordens
rundning rastade de och gjorde upp en liten eld på isen. Ljusan
Dag högg loss stycken av den frusna bönpåsen med yxan.
Upptinade och uppvärmda i stekpannan utgjorde dessa deras
måltid. De drack inte kaffe, det ansåg han vara slöseri med den
korta dagen. Hundarna upphörde med sitt inbördes käbbel och
såg hungrigt på dem. Först sent på kvällen skulle de få sitt
halvkilo torkad fisk. Dessförinnan hade de bara att arbeta.
Kylan fortsatte. Bara män av järn höll sig ute på stigarna
vid sådan kyla och Kama och Ljusan Dag var de utvalda av
sina raser. Men Kama visste att den andre var den bättre
mannen och på så sätt var han redan från början dömd till
undergång. Inte så att han på minsta sätt sparade sina krafter eller
visade bristande vilja, men han tyngdes av medvetandet om
sin underlägsenhet. Han dyrkade Ljusan Dag. Stoisk, tystlåten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
