Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena uppåt Stewart och den andra nedåt floden skulle
snabbare nå fram till förråd. De två som stannade kvar måste ju
härda ut till dess de andra kom tillbaka. Dessutom, även om
hundarna som nu bara kunde få en liten portion bönor om
dagen kom att färdas sakta, hade de som färdades med dem
alltid möjligheten att i en nödsituation äta upp hundarna. Men
när männen som stannade kvar kom i en nödsituation hade de
ingen hund att ta till. Därför tog också Ljusan Dag och
Elijah de största riskerna. De kunde inte annat, ville heller inte
annat. Dagarna gick och omärkligt började vintern förvandlas
till den nordlandets vår som sedan kommer som en blixt. Det
skulle till att bli vår år 1896. Varje dag steg solen upp allt
längre i öster, stod längre på himlen och sjönk alltmer
västligt. Mars tog slut och det började bli april, Ljusan Dag och
Elijah, magra och hungriga undrade över vad som hänt de
två andra. Även om man tog hänsyn till varje tänkbar
försening, tog till långt i överkant, skulle de för länge sedan ha
varit tillbaka. Utan tvivel hade de förolyckats. Man hade
räknat med att någon av de två skulle ha kunnat förolyckas, det
var ju huvudorsaken till att de gett sig iväg i olika
riktningar. Men att båda skulle ha förolyckats var ett hårt slag.
Under mellantiden höll sig Ljusan Dag och Elijah med nöd
och näppe vid liv, utan att slutgiltigt ge upp hoppet. Det hade
ännu inte börjat töa så de kunde fortfarande samla ihop snön
kring det förstörda förrådet och smälta den i pytsar och pannor
och vaskkärl. När vattnet hade stått en tid kunde det hällas
av och då låg en tunn slamfällning över kärlens bottnar. Det
var mjölet. En bråkdel av det mjöl som fanns insprängt i
tusentals kubikmeter snö. I detta bottenslam kunde man också
ibland finna ett uppblött teblad eller lite kaffesump, de fann
också jord och skräp. Men ju längre bort från förrådet de
arbetade sig, ju mindre mjölspår fann de och ju tunnare blev
slamhinnan.
Elijah var den äldre och han började först tyna av. Största
delen av tiden blev han liggande inrullad i sina skinn. Någon
gång kunde de få tag i en ekorre och det höll dem vid liv.
Jakten föll på Ljusan Dags lott och det var ett svårt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
