Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortsatte men Ljusan Dag själv var så svag att det bara fick
till resultat att de båda föll. Han släpade Elijah till stranden,
gjorde ett torftigt läger och gav sig ut för att jaga ekorrar.
Det var nu som han själv började falla omkull ibland. Mot
kvällen fann han den första ekorren men mörkret föll utan
att han fått tillfälle till ett säkert skott. Med primitivt tålamod
väntade han till gryningen och då fick han den inom en timme.
Större delen av den gav han till Elijah och behöll bara för
sig själv de segare bitarna och benen. Men sådan är livskemin
att denna gnutta kött genom att ätas gav männen samma
rörelseförmåga som det självt en gång haft. Ekorren klättrade
inte längre uppför granstammarna, skuttade inte från gren till
gren, klängde inte längre smackande på svindlande höjder.
Men istället flöt samma energi som hade gjort allt detta in i
männens utmattade muskler. Fick dem att röra sig — nej, den
rörde dem — till dess de stapplat sig fram över de många
kilometrarna och nått fram till den uppdragna båten under
vilken de båda ramlade ihop och låg helt stilla en lång stund.
För en stark man hade det varit lätt att ta ner båten från
sin plattform till marken, men för Ljusan Dag tog det flera
timmar. Och ännu många flera timmar, dag efter dag, släpade
han sig omkring den, låg på sidan för att täta de grinande
läckorna med mossa. Men när äntligen allt detta var klart låg
isen fortfarande kvar. Den hade stigit nästan ännu en meter
men hade ännu inte börjat ge sig iväg utför floden. Och det
återstod ännu en uppgift, att sjösätta båten när floden väl
var isfri. Fåfängt stapplade Ljusan Dag genom blötsnön,
sna-vade, föll och kröp genom den eller över den när nattfrosten
gjort skaren hård nog att bära hans vikt. Fåfängt sökte han
efter ännu en ekorre, sökte ännu en förvandling från ludet
språng och grälsjukt smackande till den styrka i en mans armar
som skulle kunna föra båten över kantisen och ut i floden.
Floden gick inte upp förrän den tjugonde maj. Klockan fem
på morgonen började isen ge sig iväg utför floden och dagarna
var redan så långa att Ljusan Dag kunde sitta och iaktta
islossningen. Elijah var redan alltför långt gången för att vara
intresserad av skådespelet. Även om han var vid halvt medve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
