Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ända till nästa krök och därifrån skulle förr eller senare
ismassorna komma. Och när han stirrade tyckte han sig stirra
baklänges genom tiden till ett förflutet då varken de vita
eller indianerna hade funnits i landet och ständigt såg han
samma Stewart River som vinter efter vinter bands av is och
vår efter vår sprängde isär isen och flödade fritt. Han såg
också in i en oändlig framtid då de sista generationerna
människor försvunnit från Alaska, även han skulle då vara borta,
och han såg ständigt förblivande denna flod, som frös,
översvämmade och flöt vidare och vidare.
Livet var en lögnare och bedragare. Det bedrog alla
varelser. Det hade lurat även honom, Ljusan Dag, en av dess
största och glättigaste representanter. Han var ingenting •—
bara ett knyte kött och nerver och känslor som krälade i lorten
efter guld, som drömde och längtade och spelade och som
försvann och blev borta. Det var bara de döda tingen som bestod,
de ting som inte var av kött och nerver och känslor, sanden,
gyttjan, gruset, de vidsträckta slätterna och bergen, floden själv
som frös och gick upp år efter år bort genom tiderna. När
allt kom omkring var det ett tarvligt spel. Tärningarna var
falska. Den som dog vann inte och alla dog ju. Vem vann?
Inte ens livet, angivaren, spelets stora bondfångare — livet,
den ständigt blomstrande kyrkogården, det eviga
begravningståget.
Han fördes tillbaka till nuet för ett ögonblick och märkte
att floden fortfarande låg öppen och att en skrika som satt
sig på fören oförskämt stirrade på honom. Sen flöt han
drömmande bort i sina funderingar igen.
Det fanns inget sätt att undkomma spelets slut. Han var
förutbestämd att förlora. Och vad gjorde det? Han ältade länge
på den frågan.
Den konventionella religionen hade gått honom förbi. Han
hade levt en sorts religion i sin renhårighet och sitt ärliga spel
med andra män och han hade inte låtit sig försjunka i
fåfänga metafysiska spekulationer om ett liv efter detta. Döden
var slutet. Det hade han alltid trott utan rädsla. Och just nu,
med båten orörlig fem meter ovanför vattenytan och när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
