Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men denna första vilda vinter efter Carmacks fynd hade
lärt honom mycket. Trots sin vidunderliga natur hade han stil.
Han såg jobbarmiljonärernas vräkiga slösaktighet och kunde
inte riktigt förstå den. Man kunde slänga en insats i potten
mitt i ett nattligt spel. Det var vad han gjort den kvällen när
han spelade poker i Circle City och förlorade femtiotusen, allt
han ägde. Men han hade sett på de där femtiotusen som en
ren chansning. När det började röra sig om miljoner var det
annorlunda. En sådan förmögenhet var den stora satsningen
och den skulle inte strös ut över ett kroggolv. Ordagrant strös
ut, slängas ut på älghudarna av druckna miljonärer som
förlorat varje sinne för proportioner. Där var Mc Mann som
lyckats skaffa sig en krognota på trettioåttatusen dollar på en enda
kväll. Där var Jimmie the Rough som svirade upp
etthundratusen i månaden fyra månader i sträck för att sen en kväll
stupfull ramla omkull i snön och frysa ihjäl. Swiftwater Bill
som gjorde slut på tre värdefulla inmutningar i omåttliga
utsvävningar och sen lånade tretusen dollar för att kunna lämna
landet, men tog dessa pengar och köpte upp alla de hundratio
dussin ägg som fanns i Dawson för tjugofyra dollar dussinet
och slängde dem åt sina hundar därför att kvinnan som gett
honom på båten var förtjust i ägg.
Champagnen kostade fyrtio till femtio dollar flaskan och
ostron på burk femton dollar. Ljusan Dag brydde sig inte om
denna lyx. Han hade inget emot att bjuda en hel krog full av
karlar på omgångar whisky för femtio cent glaset, men det
fanns någonstans i hans extravaganta natur ett sinne för
proportioner som gjorde uppror mot att betala femton dollar för
innehållet i en ostronburk. Å andra sidan gav han kanske ut
mer på att hjälpa såna som misslyckats än vad de vildaste
av miljonärerna lade ner på sina utsvävningar. Fader Judge
på sjukhuset kunde ha berättat om långt viktigare gåvor än
de tio säckarna mjöl. Och gamla kompisar som kom till Ljusan
Dag gick aldrig därifrån utan att ha fått hjälp, allt efter
behovet. Men femtio dollar för en flaska champagne! Det var för
mycket.
Fortfarande kunde han i alla fall då och då sätta igång en
4 — Kungen av Klondyke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
