Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konturskarp. I ljuset av den tragiska händelsen kunde han
förstå allting. Hennes tystnad, denna lugna säkerhet som tydde
på att alla livets pinande frågor hade slätats ut och upphört
att irritera och denna eteriska mjukhet som präglat allt hon
sagt och gjort och som nästan hade varit moderlig. Han kom
ihåg det sätt på vilket hon sett på honom och hur hon skrattat
när han berättat för henne om Mickey Dolans misstag när han
skulle staka ut sin lott vid Skookum Gulch. Hennes skratt
hade varit mjukt glättigt samtidigt som det inte längre hade
kvar sin forna grovhet. Inte så att hon varit allvarlig eller
dämpad. Tvärtom, hon hade varit så påtagligt tillfredsställd, så
fridfull. Hon hade lurat honom. Kapitalt. Den kvällen hade
han till och med trott att hennes känslor för honom hade gått
över och han hade glatt sig åt den tanken och inbillat sig ett
framtida trevligt vänskapsförhållande dem emellan när bara
den störande kärleken var ur vägen.
Och sen, när han stod i dörren med mössan i hand och
sa godnatt. Han hade redan då tyckt att det var underligt och
genant att hon böjde sig fram över hans hand och kysste den.
Han hade känt sig dum, men nu rös han när han tänkte
tillbaka på det och åter tyckte han sig känna hennes läppar mot
sin hand. Hon hade sagt adjö, ett adjö för evigt och han hade
inte fattat det. Just i det ögonblicket och under varje ögonblick
hela den kvällen hade hon kyligt och medvetet, som hennes
vana var, burit på sitt beslut att dö. Om han bara anat det!
Trots att han själv var obesmittad av denna farsot skulle han
i varje fall ha gift sig med henne, bara han haft den
bit-tersta aning om vad det var hon funderade på då. Men trots
allt visste han att hon varit stolt, tjurskalligt stolt på ett sätt
som aldrig hade tillåtit henne att ta emot äktenskapet som en
nådegåva. Så han hade inte kunnat rädda henne i alla fall.
Kärlekens farsot hade smittat ner henne och hon var redan
från början dömd att gå under i den.
Hennes enda möjlighet skulle ha varit att även han blivit
smittad. Men om han hade fått den så skulle det troligtvis ha
varit genom Freda eller någon annan kvinna. Ta till exempel
Dartworthy, studenten som hade stakat ut den lika inmut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
