Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrattade man ut honom och försäkrade honom att
malmkroppen skulle upptäckas långt innan dess. Men han fortsatte. När
han inte hade mer behov av virke sålde han sina sågverk. På
samma sätt började han göra sig av med sina spridda lotter i
de olika bäckarna och utan att behöva stå i tacksamhetsskuld
till någon byggde han färdig sin ränna, fick sina mudderverk
i ordning, importerade sina maskiner och gjorde Ophirs guld
lättillgängligt. Och han, som för fem år sen hade gått över
vattendelaren från Indian River, vandrat genom den tysta
vildmarken med hundarna klövjade på indiansätt och som själv
levat som en indian på rent älgkött, hörde nu hur de hesa
fabriksvisslorna kallade hans hundratals arbetare till arbete och
såg dem slita under båglampornas bländande vita sken.
Men när han gjort sitt var han redo att ge sig iväg. Och
när han lät förstå att han skulle resa tävlade Guggenhammer
med de engelska bolagen och ett nytt franskt bolag om att få
köpa Ophiranläggningen. Guggenhammers bjöd högst och de
betalade Ljusan Dag en miljon kontant. Det ryktades då
allmänt att han var värd någonting mellan tjugo och trettio
miljoner. Men det var bara han själv som visste precis hur
situationen var och att han när han sålt sin sista inmutning och
rakat hem potten hade fått in lite mer än elva miljoner på att
satsa på sin aning.
Hans avresa kom att bli yukonhistoria på samma sätt som
allt annat han företog sig. Hela Yukon var hans gäst, Dawson
var festplatsen. Under denna sista kväll var det bara hans
guldsand som gällde som betalningsmedel. Man kunde inte köpa
drinkar. Varenda krog var vidöppen och man hade fått ta in
extrafolk att sköta serveringen. Drinkarna gavs bort. En man
som vägrade att ta emot hans gästfrihet och krävde att få betala
fann sig genast invecklad i ett dussin slagsmål. Den grönaste
chechaquo ställde sig upp för att försvara Ljusan Dags namn
mot en sådan förolämpning. Och tvärs genom allting rörde
sig Ljusan Dag på sina mockasiner. Ljusan Dag var i toppform,
han sprudlade av gott humör och vänskap, han tjöt sitt
vargtjut och han sa att kvällen var hans. Han bröt ner männens
armar mot bardisken, han utförde styrkeprov. Hans bronsfär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
