Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig hade drömt om. Holdsworth var blomsterälskare och han
var monoman i sin strävan att föda upp höns till prisbelöning
och försjunkandet i dessa dårskaper var ständigt en källa till
munterhet för Ljusan Dag som iakttog det hela med ett leende.
Dessa älskvärda svagheter tydde på en sundhet hos mannen
och kom att knyta Ljusan Dag närmare till honom. Som Ljusan
Dag såg honom var han en förmögen och framgångsrik
affärsman som alltför lätt lät sig tillfredsställas av småpotter för att
någonsin sätta igång ett ordentligt spel.
Det var under ett sådant veckoslut som Holdsworth
berättade för honom om en god affär, en god liten affär, ett
tegelbruk vid Glen Ellen. Ljusan Dag lyssnade med
uppmärksamhet till den andres beskrivning av läget. Det var ett mycket
vettigt företag och Ljusan Dags enda invändning var att
affären var liten och långt utanför hans egna intressen men han
gick in på affären av ren vänskap. Holdsworth förklarade att
han själv redan satsat en del på det hela och att även om det
var ett sunt företag skulle han vara tvungen att göra
uppoffringar på andra håll för att kunna utveckla den. Ljusan Dag
sköt till det nödvändiga kapitalet, femtiotusen dollar, och som
han senare skrattande förklarade: Visst blev jag skojad men
det var inte Holdsworth som lyckades med det utan det var
dessa förbannade kycklingar och fruktträd.
Men det var en god läxa, för han fick lära sig att det fanns
mycket liten trohet i affärsvärlden. Inte ens den enkla och
klara trofasthet som grundläggs av att man bryter bröd och
äter salt i hemmen betyder något som motvikt mot ett
värdelöst tegelbruk och femtiotusen dollar kontant. Men hajarna,
alla de olika slags hajarna gick vid ytan, antog han. Djupare
ner anade han att det fanns pålitlighet och säkerhet. Det var
de stora industriherrarna och finansmännen man skulle arbeta
med, beslöt han. Själva storleken av deras företag tvang dem
till ärligt spel. Där fanns inte plats för bondfångarknep och
falskspelartrick. Att de små männen skulle salta sina
guldgruvor genom att skjuta ut guldsand med gevär över
inmutningen och att de skulle lasta över värdelösa tegelbruk på sina
vänner, det var ju självklart, men inom storfinansen lönade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
