Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skakade hand med dem en efter en, gick från den ene
till den andre och tryckte deras händer så hårt att Nathaniel
Letton inte kunde undvika att rycka till. Ljusan Dag slog sig
ner i en stor fåtölj och sträckte ut benen som om han varit
trött. Läderväskan som han tagit med sig in i rummet lät han
vårdslöst falla ner på golvet.
— Fan ta mig, sa han, men vad jag har jobbat. Vi har
verkligen rakat dom ordentligt. Och hur snyggt det hela var
gick inte upp för mig ordentligt förrän alldeles vid slutet. Och
som dom föll för det. Det var fantastiskt.
De blev lugnare när de hörde hjärtligheten i hans släpiga
västernaccent. Han var inte så fruktansvärd när allt kom
omkring. Trots att han hade lyckats ta sig in oberoende av Lettons
order till kontorspersonalen så visade han inga tecken på att
ställa till en scen eller göra bråk.
— Nå, sa Ljusan Dag skämtsamt, har ni inte ett enda litet
ord att säga till er kompanjon eller har han gjort er halvt
stumma genom sin klyftighet?
Letton harklade sig torrt. Dowsett satt stilla och väntade
under det att Leon Guggenhammer efter en viss svårighet fick
fram:
— Ni ställde verkligen till ett helvete, sa han.
Ljusan Dags ögon blixtrade av tillfredsställelse.
— Det gjorde jag, va? sa han upprymd. Och så vi lurade
dom. Jag var fullkomligt överraskad. Och jag hade inte en
aning om att dom skulle låta sig lockas i fällan så lätt. Och
nu, fortsatte han för att inte tillåta pausen att bli obehaglig,
kan vi lika gärna göra upp affärerna. Jag ger mig iväg västerut
i kväll på den där förbannade Twentieth Centuryexpressen.
Han slet med sin väska, fick upp den och grävde med bägge
händerna i den.
— Men kom ihåg det grabbar, att nästa gång ni vill att
jag ska spela skjortorna av Wall Streetfolket, då behöver ni
bara viska lite till mig. Jag kommer att finnas där och vara
redo på ögonblicket.
Hans händer blev nu åter synliga och i dem höll han en
väldig bunt talonger, checkhäften och mäklarnotor. Dessa la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
