Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtrogne och alla de andra tillbehören som behövdes i en
övermänniskas affärsspelhåla. Hade man frågat honom under
de första månaderna hon var anställd hos honom, skulle han
inte ha kunnat säga ens hennes hårfärg. Eftersom hon var
halvblod hade han i sitt undermedvetna ett begrepp om att
hon var brunett. På samma sätt hade han ett begrepp om att
hon inte var mager fast det samtidigt inte fanns någon bild
av henne som fet. Om hennes sätt att klä sig hade han inget
begrepp alls. Han var varken intresserad av klädfrågor eller
hade öga för dem. Eftersom han inte hade något intryck av
motsatsen tog han det som självklart att hon väl var klädd
på något sätt. Han kände henne som »miss Mason» och det
var allt, även om han hade en känsla av att hon var snabb
och tillförlitlig som stenograf. Det intrycket var dock något
svävande eftersom han inte hade erfarenhet av andra
stenografer och därför ansåg det självklart att de alla skulle vara
snabba och tillförlitliga.
En morgon när han höll på att underteckna brev fäste han
sig vid ett jag kommer att. När han snabbt såg igenom sidan
för att försöka hitta något liknande uttryck fann han jag skall.
Det där jag kommer att stod helt ensamt. Han tryckte två
gånger på ringklockan och ett ögonblick senare kom Dede
Mason in.
— Sa jag verkligen så här, miss Mason? frågade han,
sträckte fram brevet mot henne och pekade på det uttryck som
irriterade honom.
Hon såg lite besvärad ut. Hon var fälld.
— Det var mitt fel, sa hon. Jag är ledsen. Men egentligen
är det ju inte fel, la hon sen till.
— Hur menar ni? frågade Ljusan Dag. Jag tycker då inte
att det låter rätt.
Hon hade nu nått fram till dörren, vände sig om med brevet
i hand.
— I varje fall är det rätt.
— Men det skulle ju betyda att alla dom där jag skall
är fel, sa han.
— Det betyder så, sa hon djärvt. Ska jag ändra dom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
