Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprängda solljuset, blåskrikorna som flög som färgblixtar i
skogsbrynet, av de små kungsfåglarna som hoppade omkring
bland buskarna och utstötte imiterade vaktelrop, av den
röd-huvade hackspetten som slutade sitt arbete och vred på
huvudet för att iaktta honom. När han kommit över bäcken såg han
svaga spår av en skogsväg som tydligen använts för en
generation sedan när man huggit ner ekarna från ängen. Han fann
ett hökbo på den yttersta spetsen av ett åskspjälkat
rödveds-träd. Och för att göra allt fullständigt skrämde hans häst upp
flera stora flockar halvvuxna vaktlar och luften fylldes av
deras flaxande vingar. Han stannade och såg hur ungarna
»förstelnade sig» och försvann i ett med marken framför hans ögon
och lyssnade till de äldres oroliga lockrop från sina
gömställen i buskarna.
— Det här slår då lantställena och bungalowerna vid Menlo
Park, sa han högt. Och om jag nånsin skulle få längtan efter
lantliv så är det hit jag tar mig.
Den gamla skogsvägen förde honom fram till en odling,
där ett tiotal tunnland vindruvor växte på vinröd jord. En
kostig, mer träd och snår och han kom ut på den stora dalens
sydostsluttning. Här låg en liten bondgård ovanför den stora,
skogiga ravinen och med utsikt över Sonomadalen. Den
gömde sig med lada och uthus i ett hörn som skyddade den
från väst och norr. Det måste ha varit erosionen från branten
som givit denna lilla plana strimma jord till köksträdgård.
Myllan var svart och fet och det måste finnas gott om vatten här
för han såg många kranar stå helt öppna.
Han hade glömt tegelbruket. Ingen var hemma, men Ljusan
Dag satt av och gick genom köksträdgården, han åt jordgubbar
och gröna ärter, han tittade på ladan av obränt soltorkat tegel,
den rostiga plogen och harven, rullade cigarretter och rökte
dem under det han iakttog de många hönsens upptåg. En
gångstig som ledde längs ravinens brant lockade honom. En
vattenledning följde stigen, för det mesta låg den ovan jord och
Ljusan Dag antog att den gick upp mot bäcken. Ravinen var
djup, hundra meter, och de orörda träden som växte på
branten var så ståtliga att han gick i ständig skugga. Han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
