Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni är ingen lantbrukare egentligen, va? frågade
Ljusan Dag.
Den unge mannen skrattade och skakade på huvudet.
— Nej, jag är telegrafist. Men frugan och jag beslöt oss
för att ta två års semester och här är vi. Men nu är det snart
över. Jag går tillbaka till kontoret nu i höst när jag skördat
vindruvorna.
Det fanns omkring tio tunnland vin. Det var vanligtvis
hyggligt pris på dem. Den största delen av vad de åt fick de
från sina egna odlingar. Om han hade ägt stället skulle han
ha röjt upp lite land på sluttningen och gjort i ordning en
liten fruktträdgård. Jorden var bra. Det fanns ordentligt med
bete på stället och det fanns en hel del odlade fält.
Sammanlagt omkring femton tunnland där han fick det finaste
bergshö. Det kunde han sälja för mellan tre och fem dollar mer
per ton än vad som betalades för det grova höet från
dalgången.
När Ljusan Dag lyssnat till den unge mannen kände han
en plötslig avundsjuka på honom som fick leva mitt inuti allt
detta som Ljusan Dag hade genomströvat under de senaste
timmarna.
— Va i helvete ger ni er tillbaka till telegrafverket för?
undrade han.
Den unge mannen log lite tankfullt.
— Därför att vi inte kommer någon vart här (han tystnade
för ett ögonblick) och därför att det kommer att bli fler
utgifter. Arrendet är litet, men det känns och sen är jag inte
stark nog att kunna sköta stället ordentligt. Om jag ägde det
eller om jag var kraftig som ni skulle jag inte önska något
annat än att få stanna här. Inte frun min heller.
Återigen log han tankfullt.
— Ni förstår, vi är ju från landet båda två och när vi
hade slagits i städerna några år tyckte vi att vi nog i alla fall
trivdes bäst på landet. Men vi hoppas ju komma någon vart
också och när vi gjort det ska vi köpa lite jord och stanna
på den.
Barngravarna däruppe? Joodå, han hade målat om texten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
