Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vis. Nej, de var glöd av färg. Ett sorts difust, gyllene ljus. Inte
för att det var gyllene heller, men det var närmare gyllengult
än någon annan färg han kände till. Det var i varje fall ingen
vanlig sorts gult. En älskandes tankar är alltid färgade och
det är tvivelaktigt om någon annan skulle ha kallat Dedes
ögon gyllene. Men Ljusan Dags stämning tenderade åt vekhet
och smultenhet och han föredrog att se på dem som gyllene
och därför var de gyllene.
Och hon var så naturlig. Han hade varit beredd på att
finna att hon var en ung kvinna som det var mycket svårt
att lära känna. Men här höll han på och det var ju så lätt. Det
fanns ingenting högtravande i hennes sällskapsmaner — det
var med de orden han gjorde skillnad mellan denna Dede på
hästrygg och den Dede på kontoret han hade känt förut. Men
trots att han var lycklig över hur lätt allting gick och över att
de hade mycket att prata om så var han medveten om att det
var en viss leda under det hela. Egentligen var det här pratet
fåfängt och tomt. Han var en handlingsmänniska och han ville
ha henne, ha den här kvinnan Dede Mason, han ville att hon
skulle älska honom och bli älskad av honom och han ville ha
hela detta underbara fullbordande här och nu. Van vid att
tvinga fram skeenden, van vid att ta tag i människor och ting
och böja dem enligt sin vilja kände han nu samma
tvångs-mässiga inre krav på att behärska. Han ville säga åt henne att
han var kär i henne, och att det bara var för henne att gifta
sig med honom. Dock lydde han inte detta inre krav. Kvinnor
var fladdriga varelser och här skulle viljan att behärska bara
föra till misslyckande. Han kom ihåg all sin jaktlist, det långa
tålamod som måste visas när man sköt vilt i hungersnöd och
där en träff eller en bom betydde liv eller död. Visserligen
betydde den här flickan ännu inte så mycket, men i alla fall
betydde hon mycket för honom. Mer nu än någonsin, när
han red bredvid henne och såg på henne så ofta som han
vågade, hon så modigt manlig i sin riddräkt av
manchester-sammet och dock så egentligt och uppenbart kvinna, leende,
skrattande, talande, hennes ögon gnistrade, en varm rodnad av
sol och sommarvind över hennes kinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
