Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fanns ännu en sida hos henne som han var medvetet
okunnig om. Hon hade läst böcker, kände till detta underliga
och hemska som kallades »kultur». Och ändå förvånade det
honom ständigt att denna kultur inte trängdes fram under
deras samvaro. Hon pratade inte om böcker eller om konst
eller annat skräp. Vanlig som han själv var fann han henne
nästan lika vanlig. Hon tyckte om det enkla, hon tyckte om
friluftsliv, hästar och berg, solsken och blommor. Han
upptäckte en nästan ny växtvärld som hon visade för honom. Hon
pekade ut alla olika arter av ek för honom, fick honom att
lära känna madrono och manzanita, lärde honom namn,
växt-platser och kännetecken på en oändlig rad vilda blommor,
buskar, ormbunkar. Hennes skarpa vildmarkssyn var ännu ett
av hans glädjeämnen. Den hade tränats ute på vidderna och
det var nästan ingenting som undgick den. En dag tävlade de
om vem som kunde upptäcka flest fågelbon. Och han som
alltid varit stolt över sin skarpa iakttagelseförmåga fann det
svårt att hålla sig före henne. Vid dagens slut låg han bara tre
fågelbon före henne. Ett av dessa bestred hon mycket bestämt
och själv erkände han att han faktiskt var tveksam. Han
gratulerade henne och sa henne att hennes framgång måste bero
på att hon själv var en fågel med en fågels skarpa syn och
blixtsnabba väsen.
Ju mer han lärde känna henne ju mer övertygad blev han
om denna fågelliknande egenskap hos henne. Det var därför
hon tyckte om att rida, ansåg han. Det var det närmaste man
kunde komma till att flyga. Ett vallmofält, en rad popplar längs
en landsväg, en skreva med ormbunkar, en bergssluttnings
läderbruna färg, en solglimt över en fjärran topp — allt gav
upphov till en snabb glädje som nästan verkade som
fågelsång. Hennes glädjeämnen fanns i de små tingen och det
verkade som om hon alltid sjöng. Också i allvarligare
sammanhang var det detsamma. När hon red Bob och kämpade om
herraväldet med denna magnifika häst, då var hennes
örnkaraktär som tydligast.
Denna hennes snabba glädje gjorde honom alltid lika
lycklig. Han gladdes över hennes glädje. Hans ögon såg lika be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
