Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taget ihärdigt på hennes som hennes såg på världen omkring
sig. Genom henne nådde han också fram till ett skarpare
omdöme och en bättre förståelse för naturen. Hon visade honom
på färger i landskapet som han inte kunde ha drömt om att
de fanns där. Han hade bara känt till grundfärgerna. Alla röda
nyanser var röda för honom. Svart var svart och brunt var bara
helt vanligt brunt ända till dess det blev gult för då var det
inte brunt längre. Han hade alltid sett purpurn röd,
någonting i stil med blod, ända till dess hon lärde honom bättre.
En gång red de ut på ett bergskrön där vinddrivna
vallmoblomster brann mnt hästhovarna och hon föll i extas över de
många bergskammarna som tornade upp sig över varandra i
fjärran. Sju räknade hon till och han som hade stirrat på
landskap hela sitt liv lärde sig nu för första gången vad
»blånande höjder» ville säga. Därefter såg han alltid på naturens
anlete med mer klarseende ögon, lärde sig känna en egen
glädje över att följa de höga kammarnas täta led eller sakta
begrunda de violetta sommardimmor som svävade över de
fjärran höjdernas långsträckta dalar.
Men genom allt detta löpte kärlekens gyllene tråd. I början
hade han varit nöjd med att bara rida ut med Dede och vara
på kamratlig fot med henne men hans åtrå och hans behov
för henne bara växte. Ju mer han lärde känna henne ju högre
skattade han henne. Om hon hade varit högfärdig eller
reserverad mot honom eller om hon bara varit ett fnittrande
frun-timmersfån så skulle det varit annorlunda. Istället förvånade
hon honom med sin enkelhet och sundhet, med sin stora fond
av kamratlighet. Det sista var det mest oväntade. Han hade
aldrig sett på kvinnan på ett sådant sätt. Kvinnan som leksak,
kvinnan som blodsugare, kvinnan som nödvändighetshustru och
mor till rasens barn — allt detta hade han väntat och förstått
hos kvinnan. Men kvinnan som kamrat, lekkamrat och
glädjekamrat, det var detta som Dede hade överraskat honom med.
Och ju värdefullare hon blev desto hetare flammade hans
kärlek, omedvetet färgade den hans stämma med smekningar och
lika omedvetet tändes strålande eldar i hans ögon. Inte var
hon heller omedveten om detta men i likhet med många kvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
