Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nittio-dollar-i-månaden-stenograf som hade varit med om bättre
dagar. Hon var i varje fall inte ute efter hans pengar. Varje
kvinna han mött hade verkat villig att svälja honom bara för
pengarnas skull. Han hade ju fördubblat sin förmögenhet,
gjort femton miljoner dollar sen hon började arbeta för honom
och ju mer pengar han hade fått in ju mindre hade hon
tydligen velat gifta sig med honom.
— Satan! muttrade han, om jag rakar in hundra miljoner
på den här markaffären kommer hon ju inte ens att tala med
mig mer.
Men han kunde inte skratta bort det hela. Hennes gåtfulla
yttrande att hon hellre hade kunnat tänka sig gifta sig med
den Elam Harnish som kom direkt från Klondyke än den Elam
Harnish som nu existerade, det yttrandet förbryllade honom.
Nå, tänkte han, då återstod bara att bli alltmera lik den där
forna tiders Ljusan Dag som hade kommit ner från
polartrakterna för att försöka spela vid det större bordet. Men det var
omöjligt. Han kunde inte vrida klockan tillbaka. Det räckte
inte att bara önska det — men det fanns ingen annan utväg
heller. Han kunde lika gärna önska sig tillbaka till pojkåren
igen.
Deras samtal gav honom också en annan tillfredsställelse.
Han hade hört talas om stenografer som givit sina arbetsgivare
korgen och de hade ögonblickligen därefter sagt upp sig. Men
Dede hade inte ens givit någon antydan om något sådant.
Oavsett hur förbryllande hon var så fanns det ingen löjlig
fjantighet hos henne. Han hade inte dragit fördel av att de
träffades på kontoret. Visserligen hade han två gånger
överträtt gränsen för vad han föresatt sig, men han hade inte
fullföljt det och han hade inte tagit det till vana. Hon visste ju
att hon kunde lita på honom. Men trots allt detta så var han
övertygad om att de flesta unga kvinnor skulle ha varit dumma
nog att säga upp sin anställning hos en man de gett korgen.
Och dessutom hade hon ju inte varit tjurskallig efter det att
han hade förklarat för henne varför han ville sända hennes
bror till Tyskland.
Jesus! sa han till sist när han parkerade bilen framför sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
