Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på mig hållit på att gro. I morse sköt de upp, det är
alltsammans. Jag klev upp och tänkte gå till kontoret som vanligt.
Men jag gick inte till kontoret. De växte fram just då. Solen
sken in genom fönstret och jag visste att det var en underbar
dag ute i bergen. Och jag visste att jag ville ut och rida med
dig i bergen ungefär trettio miljoner gånger mer än vad jag
ville gå till kontoret. Och hela tiden visste jag att det skulle
vara omöjligt. Varför? På grund av kontoret. Kontoret ville
inte släppa loss mig. Och mina pengar stegrade sig på
bakbenen och ville inte släppa mig förbi. De där förbaskade
pengarna har den där vanan att ställa sig i ens väg. Det vet du
väl själv. Och då förstod jag att jag stod vid ett vägskäl. Den
ena vägen ledde till kontoret. Den andra till Berkeley. Och jag
tog vägen till Berkeley. Jag kommer aldrig mer att sätta min
fot på kontoret. Det är avslutat, färdigt, förbi och borta och
jag kommer att låta det rasa rakt ner till ett sammanbrott och
vidare. Det har jag beslutat mig för. Du förstår jag har blivit
religiös nu och det är verkligen den riktigt gammaldags
religionen. Det är kärleken till dig nämligen och den är äldre än
den äldsta religionen i världen. Den är DET, det är vad den
är. DET med stora bokstäver.
Hon såg på honom med en snabb, överraskad blick.
— Menar du? började hon.
— Just det menar jag. Jag stryker ut det hela. Jag låter
det sluta med krasch. När dom där trettio miljonerna ställde
sig upp och sa mig rätt i synen att jag inte fick ge mig ut
med dig i bergen i dag, då förstod jag att nu var det tid för
mig att säga ifrån. Och det har jag gjort. Jag har dig och jag
har kraft att arbeta för dig och för den där lilla gården i
Sonoma. Det är allt jag behöver och det är allt jag kommer
att låta rädda. Tillsammans med Bob och Wolf, en resväska
och hundrafyrtio tagelbetsel. Resten får gå och skönt blir det.
Det var bara skräp.
Men Dede var ihärdig.
— Då är denna fruktansvärda förlust nödvändig? frågade
hon.
— Men det är ju just det jag har sagt dig, att den är nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
