Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ställe solskenet låg rätt på den övergivna gruvans vita
malmhög som gnistrade likt en juvel. I hästhagen vid stallet vakade
Mab ängsligt över sitt årsföl som stultade omkring runt henne
på sina gängliga ben. Luften darrade i värmen och det var en
lättjefullt soldränkt dag. Vaktlar visslade på sina ungar från
buskarna på sluttningen bakom huset. Det hördes ett stilla
kutter från duvorna och ur den djupa ravinens grönska hördes
skogsduvans sorgsna läte. En gång hördes en varnande kör
från de pickande hönsen som sedan begav sig i vild flykt till
skydd när högt uppe i den blå himlen en höks flyende skugga
gled över marken.
Det var kanske detta som väckte Wolfs gamla jaktminnen.
I varje fall blev Dede och Ljusan Dag medvetna om en
uppståndelse i hästhagen där de såg en dyster gammal tragedi från
en yngre värld harmlöst återspeglas. Med spänd nyfikenhet,
sammetsfotat mjukt och tyst som en ande, gled denna hund
som inte var annat än en tam varg hukande på jakt efter det
unga liv Mab så nyss hade framfött. Och hästen som kände
sina egna uråldriga instinkter vakna höll sig ständigt mellan
sitt föl och detta hot från de vilda unga dagar då alla hennes
förfäder upplevt skräcken inför honom och hans jagande
bröder. En gång snodde hon runt och försökte sparka bakut mot
honom men för det mesta försökte hon slå mot honom med
framhovarna eller msade fram mot honom med öronen
bakåt-vikna och munnen vidöppen i ett försök att krossa hans
ryggrad mellan sina tänder. Och varghunden gled sidenmjukt bort
därifrån med öronen bakåtstrukna och huvudet hukat för att
därefter komma upp mot fölet från andra sidan och åter göra
märren orolig. Då utstötte Ljusan Dag, som sett Dedes
medkänsla med stoet, ett lågt varnande rop och Wolf sjönk
plötsligt ihop och lufsade undan bakom stallet till tecken på sitt
beroende av människan.
Ett par minuter senare när Ljusan Dag gjorde ett uppehåll
i sin uppläsning för att leda vattnet in i nya bevattningsfåror
upptäckte han att vattnet slutat rinna. Han tog spade och hacka
på axeln, stoppade på sig en hammare och en skruvnyckel från
verktygsboden och återvände till Dede på verandan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
