Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid. Valfiskbenen hade klyfts av råmaterial
hemfört av valfångare, som handlade med hudar och
talg. De svarta spetsarna hade modern förfärdigat.
Och de tre raderna svarta sammetsband i kanten —
varje stygn på dem var sytt av moderns hånd.
Saxon satt och drömde över denna relik i ett
virrvarr av osammanhängande tankar. Detta var
någonting konkret. Detta kunde hon fatta. Och
detta dyrkade hon såsom av människor skapade
gudar ha blivit dyrkade på grund av kanske mindre
påtagliga bevis än så för deras vistande på jorden.
Gördeln var tjugutvå tum vid. Hon hade mätt
den mångfaldiga gånger. Och nu reste hon sig och
satte den på sig. Detta hörde också till ritualen.
Gördeln gick nästan ihop om henne. På somliga
ställen gjorde den det. Hade hon varit utan kläder,
skulle den ha gått ihop överallt, liksom den gjort
på hennes mor. Mer än av allt annat kände Saxon
sig berörd av denna kvarleva från Californiens
forna tid. Hon hade samma gestalt som modern.
I fysiskt hänseende var hon lik sin mor. Och
hennes oförskräckthet, hennes arbetsförmåga, som ofta
väckte förvåning hos andra, var också ett arv från
modern. Alldeles på samma sätt hade modern på
sin tid väckt andras förvåning — hennes mor, den
docklika varelsen, den yngsta och minsta bland
pioniärernas kvinnor, som det oaktat varit som en
mor för hela flocken. Alltid hade det varit henneis
visa råd som togos i anspråk, till och med av
bröder och systrar som voro ett dussin år äldre än
hon. Daisy hade det varit som först reste sig och
tillrådde flyttningen från Coluas feberalstrande flack-
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
