Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vad ni måtte ha färdats vida omkring för att
kunna ha haft så många underliga slags tjänare!»
sade Saxon.
Den gamla skrattade instämmande.
»Och de underligaste av alla voro väl dem man
använde på Söderhavsöarna — svarta slavar, små
krullhåriga kannibaler med benbitar stuckna genom
näsan. När de inte gjorde vad de skulle eller om
de hade stulit någonting, band man dem vid en
kokospalm bakom gårdstomten och pryglade dem
med läderpiskor av rhinoceroshud. De voro från
en ö bebodd av kannibaler och människojägare och
icke ett ljud gick över deras läppar under den
hårda bestraffningen. Det var deras stolthet. Jag
kommer till exempel ihåg en av dem, lille Vibi, han
var bara tolv år. Han passade upp på mig. Och
när så en gång hans rygg blev piskad i trasor och
jag grät över honom, skrattade han bara och sade:
’Micke snart Vibi taga huvud av stor man vita
husbond’. Det var engelsmannen Bruce Anstey som
piskade honom. Men lille Vibi fick aldrig denna
förhoppning uppfylld. Han rymde sin väg och bushmänneni
skuro av hans eget huvud och åto upp honom helt
och hållet.»
Saxon ryste till och fick en mycket allvarlig min,
men Mercedes Higgins fortfor att prata.
»Å — det var härligt vilda och glada dagar!
Skulle ni kunna tro det, min söta vän — på tre år
konsumerade engelsmännen på plantaget en hel
ocean av champagne och whisky och förstörde
trettiotusen pund på sitt äventyr. Inte dollars, utan
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
