Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i den stunden, när jag stod och såg på detta,
blev det klart för mig hur det skulle bli med mig
när jag var död. Där låg en hel mängd insaltade
lik, saltade som svin. Och så kom en order. ’Tag
upp en kvinna — en gammal kvinna!’ Och mannen
som hade sitt arbete där började fiska i karen. Den
första han drog upp var en man. Då rörde han om
och fiskade på nytt. Återigen en man. Han blev
otålig och svor över sin otur. Men nästa gång drog
han upp en kvinna ur saltlaken, och det syntes på
hennes ansikte att hon var gammal. Då blev han
nöjd.»
»Det kan aldrig vara sant!» utropade Saxon.
»Jag har sett det, min söta vän, så att jag vet det.
Och jag säger er — var inte rädd för Guds vrede
efter er död — var bara rädd för saltlaken. Och när
jag stod där och såg — och när han som fört mig
dit såg på mig och smålog och frågade och
förhäxade mig med sina galna, svarta, trötta
läsvurms-ögon, kände jag, att så fick det inte gå med mitt
eget dyrbara stoft. Ty dyrbart är det ju för mig
själv — och dyrbart har det varit för andra. Nej,
nej — saltlaken därnere är inte rätta platsen för
mina girigt kyssta läppar och min av smekningar
betäckta kropp ...»
Mercedes lyfte ånyo upp kistlocket och betraktade
ömt sin gravskrud.
»Och därför har jag lagat i ordning min sovplats.
Och i denna dräkt skall jag ligga där. Någon
gammal filosof har sagt: ’Vi veta att vi måste dö, och
dock tro vi det icke’. Men gamla tro det. Jag tror
det. Min söta vän, tänk på de där karen och var
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
