Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men jag är inte rädd — för hans skull. Det är
för er. Han är en förfärlig slagskämpe. Ni skulle
inte ha den minsta utsikt. För honom vore det som
— som ...»
»Som att ta en sockerbit från en barnunge?» ifyllde
Blanchard.
»Ja, ja!» Hon nickade. »Det är just vad han
brukar kalla det. Och säger han till er att ni står på
er fot, så bör ni akta er för honom. Nu måste jag
gå. Adjö igen — och tack så mycket!»
Hon gick vidare nedåt trottoaren med hans muntra
»adjö» ljudande i sina öron. Han var en vänlig
människa, det medgav hon ärligt. Men han var en
av de där »kloka», en av de härskande, som enligt
Billys påstående voro ansvariga för all grymhet
ifråga om arbete, för allt vad kvinnorna fingo träla, för
alla bestraffningar som drabbade arbetarna vilka
fördes i fångdräkt till San Quentin eller sutto i cell pch
väntade på att bli förda till schavotten. Men
vänlig var han, ömsint, renhjärtad och god. Det läste hon
i hans ansikte. Men hur kunde det vara så, om han
bar ansvaret för så mycket ondt? Hon skakade trött
på huvudet. Det fanns ingen förklaring att få, ingen
möjlighet att förstå denna värld där småbarn gå
under och kvinnors hjärtan bli sargade.
Att hon så där hade förirrat sig inåt de fina
kvarteren överraskade henne icke. Det var i stil med
hennes vanliga besynnerligheter. Hon gjorde så
många saker utan att veta av det. Men hon måsta
vara försiktig. Det var bättre att hon vandrade utåt
träskmarkerna och Rock Wall.
Hon tyckte särskilt om Rock Wall. Där famns
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
