Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var fattighuset och saltlaken för de dumma,
juveler och automobiler för de kloka.
Hon var en av de dumma. Det måste vara så.
Allt tycktes bevisa det. Och ändå vägrade Saxon att
gå in därpå. Hon var icke dum. Hennes mor hade
icke varit dum och icke heller pioniärsläktet före
henne. Och ändå måste det vara så. Här satt
hon utan någonting att äta därhemma — hennes
kärleksfulle make var förbytt till ett brutalt odjur
och låg i fängelse, och i hennes famn fanns icke
den lilla som skulle ha vilat där, om icke en hop av
de dumma hade förvandlat gården framför hennes
bostad till en slaktaretomt under sin ursiryriga strid
om arbete.
Hon satt där och bråkade sin hjärna — med
den bolmande röken över Oakland bakom sig och
stirrande tvärs över viken på den bolmande röken
från San Francisco. Men solen var god, vinden var
god och likaså den saltbemängda luften hon
inandades. Den blåa himlen med sina molntappar
var också god. Hela den naturliga världen var
rättvis, förnuftsenlig och välgörande. Det var
människovärlden som var vrång, vanvettig och ohygglig.
Varför voro de dumma dumma? Var det en Guds
lag? Nej, det kunde icke vara så. Gud har gjort
vinden och luften och solen. Människovärlden har
människan skapat själv, och det är ett uselt verk.
Men hon kom också mycket väl ihåg, att hon i
barnhemmet hade fått lära att Gud har skapat
allting. Det hade hennes mor också trott, hon trodde på
en allsmäktig Gud. Det kunde inte vara annorlunda
än det var här i världen. Så var det förordnat.
Måndalen. I.
369
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
