Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes ära. Gamla välkända verser sjöngos av alla
unisont, men då och då sjöngs någon ny vers av en
ensam stämma, varefter den upprepades i korus. Billy
förrådde Saxon genom att halvhögt uppmana henne
att sjunga den vers hon författat, och hennes vackra
röst stämde förläget upp:
”Här sitta vi och dunka glatt
vid sång med ljuvlig ton i
och prisa högt vår funna skatt
av härlig abalone.”
»Storartat!» skrek poeten, som hade ryckt till vid
»ton i». »Hon talar ju vårt språk! Seså, barn
—-hugg i nu!»
Och alla upprepade Saxons vers. Sedan kom Jim
Hazard med en ny, och så en av flickorna, och
därefter Järnmannen med de grågröna basiliskögonen,
som Saxon kände igen efter Halls beskrivning. Hon
tyckte emellertid att han såg ut som en präst.
En svarthårig och svartögd man med ansikte som
en satyr — Saxon fick sedan veta att han var
konstnär och sålde sina målningar till femhundra dollars
stycket — framkallade allmänt bifall och jubel då
han sjöng:
”Ej massmord här kan rota ut
vår mussla — säg, vad tror ni?
Ack, måtte aldrig det ta slut
på ljuvlig abalone!”
Och så fortsattes det med vers efter vers, nya och
gamla, verser utan tal — alla lovprisande Carmels
saftiga skaldjur. Saxon var nästan i extas och hade
svårt att övertyga sig om att icke alltsammans var
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
