- Project Runeberg -  Revolution och andra essayer /
46

(1927) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tygad om att han gjorde det) — »ostadig som vattnet skall
du aldrig åstadkomma något framstående. Människa,
var är din kål?»

Jag ryckte till. Sedan blev jag trotsig. Jag vägrade
att besvara frågan. Han hade ingen rättighet att göra
mig den, och hans därvaro var en skamfläck för
landskapet. Det kom en värdighet över mig, jag rätade upp
nacken, gjorde ett kast med huvudet. Jag samlade ihop
vissa intyg på att jag ännu rådde om åtskillig
lösegendom, vände honom och hans kål hälarna och gav mig i
väg mot staden. Ännu var jag en man. Dessa intyg voro
ingenting att skämmas för. Men ack och ve! Medan
mina hälar flyttade kålmannen bortom synranden, förde
mina tår mig, vacklande som en gammal försynt tiggare, in
i en larmande ström av människor, män, kvinnor och
barn i oändlighet. De frågade inte efter mig och jag inte
efter dem; det kände jag. Liksom »She» efter sitt
eldbad i världens sköte krympte jag ihop i mina egna ögon.
Mina fötter voro osäkra och tunga, och min själ blev som
en mjölsäck, slankig av tomhet och omknuten på mitten.
Människorna tittade föraktfullt, medlidsamt och
förebrående på mig. (Det kan jag svära på att de gjorde). I
allas ögon läste jag frågan: »Människa, var är din kål?»

Jag undvek därför deras blickar, höll mig tätt intill
väggen och såg mig förstulet för innan jag satte ned foten.
Slutligen var jag nästan framme vid ort och ställe, och
i det jag försiktigt sneglade åt höger och vänster för att
ingen skulle se mig slank jag hastigt in i huset som om
det gällt att begå något skändligt dåd. Jag hade
sannerligen inför Gud inte gjort något ont eller förorättat
någon, ej heller hade jag ont i sinnet, men ändå kände
jag mig helt ynklig. Varför? Det vet jag inte; jag vet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:04:46 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljrevolutn/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free