- Project Runeberg -  På långfärd med Snark /
163

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ken, klyvaren och jagaren slå och smälla med sina skot
vid varje ny rullning. Varenda stjärna lyser. Bara
på måfå lägger jag ratten hårt över i motsatt
riktning mot den, vari Herman haft den, och så lutar jag
mig tillbaka och stirrar upp mot stjärnhimlen. Jag
har ingenting annat att göra. Det finns ingenting att
göra med ett segelfartyg, som ligger och slingrar i
fullkomlig stiltje.

Då känner jag med ens en svag fläkt mot min kind;
så svag, att jag knappt hinner märka den förrän den
är förbi. Men det kommer en till och ännu en, tills en
verklig och fullt märkbar bris börjar blåsa. Huru
Snarks segel bära sig åt för att känna den, det vet jag
inte, men det göra de, och fartyget känner den också,
t}^ kompasskivan börjar långsamt vrida på sig i
nakter-huset. I själva verket rör den sig inte alls. Genom
jordens magnetism kvarhålles den på sin plats, utan
det är Snark, som vrider sig kring denna finkänsliga
uppfinning, som simmar i ett slutet kärl med sprit.

Snark har åter kommit till sin rätta kurs. Vinden
ökar något i styrka. Snark känner dess tryck och
kränger över en smula. Lätta töckenmoln draga fram över
oss och jag ser hur varenda stjärna försvinner. Mörk-;
ret sluter sig tätt omkring mig, och när den sista
stjärnan är borta är det så inpå mig, att jag tycker mig
kunna röra vid det på ömse sidor. Då jag lutar mig
framåt, känner jag det så att säga mot mitt ansikte. Den
ena vindstöten följer efter den andra, och jag är glad
att mesanen är fast. Puff! Det var en styv en! Snark
kränger över så hårt, att relingen ligger under vatten
och hela oceanen strömmar in. Fyra eller fem
sådana pustar få mig att önska, att klyvaren och ja-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljsnark/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free