Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Huruledes riddar Bo Knutsson gästade på Myllyranta, och hvad fru Ursula där förehade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare krusande och sörjde för att den unga fröken,
som af gammalt var hennes favorit, fick torka sina våta
kläder framför en nvtänd brasa. Mötet var nästan
hjärtligt; den lilla flickan kysste och klappade Inkeri, och
den spenslige Birger, som antagit ett slags beskyddarerätt
öfver sin syster, slösade icke mindre hjärtligt sina
vänskapsbetygelser på den goda gumman, hvilken båda
tycktes vara glada att återse.
Under tiden satt fru Ursula stolt och kall i högsätet,
egnande knappt åt barnen en likgiltig blick. När man
såg henne, förstod man de vidskepliga sägner, som gjort
henne fruktad i grannskapet. Hon var en högväxt och
ståtelig fru om knappast trettio år, med ramsvart rikt
hår, starkt böjd örnnäsa och ett par bruna ögon, hvassa
som svärdsuddar. I sydländsk smak skulle hon kanske
ansetts som en sällsynt skönhet; men här i norden
förekom hennes hy nog mörk, hennes hela väsende
alltför främmande, och man anade snart, att under denna
kalla, högdragna yta bodde starka passioner, hvilka det
icke var rådligt att komma för nära. För öfrigt bidrog
icke heller hennes dräkt att förminska det frånstötande
i hennes person, ty i stället för den enkla, åtsittande
ylleklädning, som de förnämsta damer den tiden buro i
hvardagslag vid fester såg man dem grant utstyrda —
bar fru Ursula en lång ridklädning af svart sammet,
prydd med ett eldrödt skärp och bandrosor af samma
färg i ärmarna, hvilket, i förening med den svajande
strutsfjädern i hennes lilla svarta hatt, föranledde Inkeri
att i all tysthet fråga fogden, om han ej fann den
förnäma frun »rätt så likna ett skogsrå, som det ena
kråkbäret liknar det andra».
När fru Ursula en stund hade stillatigande och
skenbart liknöjd betraktat barnens fröjd att återse Inkeri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
