Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Huru Ljungars barn lefde på Myllyranta och huru fröken Beata ville rida på Birgers fåle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämna sina grannar i fred. Tiderna voro sådana, att lag
och rätt båtade föga, där icke goda lansar och hillebårdar
voro till hands, och däraf kom sig, att fred och ordning
herskade endast i nejden af större fästen, och knappt
nog där; men hvarje adelsman var egenmäktig herre på
sin gård och huserade där efter eget godtycke.
Oaktadt således allt syntes stilla på det fredliga
Myllyranta, var det likväl en sak, som ingaf Inkeri ett
hemligt bekymmer, och det var just laxpatan, som nu
gaf en så förträfflig fångst. Den hade nämligen på
fogdens befallning blifvit förlängd utåt strömmen, och
sanningen att säga, så intog den numera, just icke
alldeles lagligt, en del af kungsådern, hvarför det rika fänget
här troligen skulle göra öfverbyggarnes pator och fängen
desto fattigare. Och emedan herrarne af Ljungars, både
herr Bo och herr Sten, just hörde till dessa
öfverbyggare, som ägde älfstränderna och fiskfångsten ofvanför
Myllyranta, darrade Inkeri med så mycket mera skäl för
efterräkningarna med dessa vådliga grannar, emedan hon
ganska väl ihågkom deras förra hotelser. Hon hade
därför gärna åtnöjt sig med några laxar mindre, om hon
sluppit att drömma alla nätter om lansspetsar och
stålhufvor; men efter bon väl visste att mäster Gervasius
var ytterst envis, när han fått i sitt hufvud ett sådant
påfund, längtade hon högeligen att få rådgöra med någon
af de vördige fäderne i klostret; ty Nådendal hyste
både munkar och nunnor.
I sitt bekymmer ansåg Inkeri såsom en himmelens
skickelse, att hon kunde göra sig herr Bo förbunden
genom att härbergera och vårda hans barn, och hon
hade också af dem en nästan moderlig glädje. Junker
Birger och fröken Beata voro båda älskvärda barn, som
alldeles icke tycktes sakna sin faders borg eller på något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
