Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Huru Beata, Birger och David redo till Ljungars skog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför knappt öfverskridit den lilla öppna slätten vid
Myllyranta by, innan de snart befunno sig i tjocka skogen,
genom hvilken, i stället för den nuvarande breda vägen,
endast en smal ridväg ledde till Ljungars slott och det
inre af Satakunta. Denna väg, eller snarare ridstig, som
nu skulle anses för usel att tjena den simplaste by, var
likväl då en allmän stråtväg mellan det inre landet och
kusten och uppfyllde behjälpligen sitt ändamål, emedan
man endast om vintern brukade färdas med åkdon, men
sommartid nästan alltid lastade folk och gods i båt
eller på hästryggen.
När karavanen så en stund hade följt vägen och
älfstranden åt, tog David Beatas häst vid tygeln, ledde
honom af åt vänster och följde en knappt märkbar
gångstig, som förde inåt ödemarken. De andra följde,
och innan kort hade man förlorat nästan hvarje tecken
att någonsin en människofot trampat dessa ensliga nejder.
Löfskogen blef tätare, granarna lummigare, furorna mera
jättelika; ofantliga multnande trädstammar stängde
passagen vid hvarje steg; enrisbuskarna tycktes blifva allt
ogenomträngligare, och sumpiga ställen nödgade ofta den
lilla karavanen att göra betydliga omvägar. Likasom
för att ytterligare öka markens oländighet, blef trakten
tillika uppfylld af mosslupna berghällar och stora
bullerstenar, omväxlande med stenrös, på hvilka foten slintade
i den beständiga fuktighet, som midt i torra sommaren
underhölls af de täta trädkronornas skugga.
Denna ödemark hade likväl ett lif, som största delen
af Finlands skogar numera sakna. Nästan vid hvarje
steg skrämdes en orre eller en tjäder upp ur snåren;
räfvar och lodjur, harar, mårdar och ekorrar vimlade
öfverallt, och på afstånd hördes ett brummande, som
tydligen kunde urskiljas från forsarnas dån. David betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
