Print (PDF) - On this page / på denna sida - 7. Om Ljungars källa, och huru Beata sprang natthugg med en hvit flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 LJLNGARS SAGA
kaflekor, förde de omgifvande höjdernas vatten nedåt
älfven. Otver denna häck och dess yppiga gröna stränder
sväfvade redan ett tunt, knappt märkbart flor af den
börjande dimman, och på andra sidan om bäcken vid-
gade sig dälden till en vacker gräspian om femtio steg,
hvarefter utsikten åter stängdes af en motliggande höjd,
bevuxen med tallar.
- Se, där är en stuga! utropade Beata.
- Öch där står den hvita flickan vid dörren till
stugan! inföll Birger nästan på samma gång, glad
att finna andra mänskliga varelser i denna ödemark, ty
han begynte redan, som läsaren märkt, känna sig under-
lig till mods.
David nickade småleende och lyftade Beata öfver
bäcken, hvaref ter Jaakko företog samma manöver med
Birger. Man gick nu fram öfver gräsplanen, men huru
barnen sågo och sågo, kunde de på närmare håll icke
mera upptäcka hvarken människor eller människoboningar.
Det som Beata tagit för en stuga var ett ofanteligt röd-
aktigt klippstycke, eller rättare två stycken af en klippa,
ty hon befanns remnad i tu, och båda styckena lågo
till utseendet så löst på den närmaste höjdslnttningen,
att man väntade sig hvarje ögonblick att se dem ned-
störta i dalen. Öfvanför denna klippa växte en gammal
tall, hvars krona hade blifvit afbruten, antingen af en
storm, eller mera sannolikt af tunga drifvor, sådana som
i snörika vintrar bruka samla sig på harrträden och ofta
nog bräcka stam och grenar, när töväder inträffar och
tyngden fördubblas af snöns fuktighet. Efter någon
sådan katastrof tycktes det åldriga trädets hela åter-
stående lif skratt hafva samlat sig i en af sidogrenarna,
hvilken, grof som en timmerstock, sträckte sig öfver
klippan och kastade öfver henne en egen sällsam skugga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
