- Project Runeberg -  Ljungars saga /
60

(1900) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid kvarnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Nej, tack skall du ha — sade David förargad
— du har narrat mig i kärret mer än engång förut, och
jag låter ej lura mig engång till. Framåt, Siivo! Skäms
du inte, gamla narr, att låta trollen narra dig bort från
rätta vägen?

Siivo stod likväl ej att beveka. Beata begynte gråta,
så Ljungars hon var. Birger anmärkte ganska förståndigt,
att om också den hvita flickan ej var att lita på, så
kunde man låta hästen följa sin vilja, ty han ville säkert
lika gärna som de själfva hem till kvarnen.

När intet annat var att göra, nödgades David följa
den gifna vinken, likväl bedyrande vid Sankt Brita, att
han ej skulle gå ett steg längre, om han fann att det
hvita otyget ville gyckla med honom. Han vek således
motvilligt af till höger mot den toppade granen, och se,
knappt hade han vändt sig ditåt, innan Siivo åter muntert
lunkade efter åt samma håll.

Till Davids icke ringa förvåning kom den lilla
karavanen nu in på en bekvämare gångstig än deras förra,
oaktadt han trodde sig kunna svåra på att granen förut
varit ämnad till vägmärke vintertid, men sommartid till
att i varsko vandraren för ett nära befintligt bottenlöst
kärr. Kärret fanns visserligen kvar, det märkte man af
dunsterna och den egna rökiga lukt, hvilken nattetid
uppstiger från sådana trakter; men vid dess rand gick
en jämn och hård gräsvall, som lämnade både hästar
och vandrare säkert fotfäste. Dimbilden sväfvade nu
åter framför dem, tydligare än förut i månskenet, emedan
hon icke skymdes af träden; och det förekom David som
jämnade sig marken byar hon gick fram. En så ypperlig
ridväg hade han aldrig förr blifvit varse i Ljungars skog.
Ändock trodde han icke rätt den hvita flickan och gaf
därför noga akt på månens ställning och älfvens aflägsna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungars/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free