Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Huru Sven betedde sig, och huru David fann Mariana vid Siveris stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då öppnades dörren sakta, och en man steg in;
det var den grymme Sven. Några ögonblick stod han
tyst och betraktade de sofvande barnen, i det han
mumlade för sig själf, liksom därnere, att »det vore ändå
herr Bos barn». Därefter nedsatte han pä goitvet ett
groft stenfat, fylldt med hafregröt, och en liten kruka
med mjölk. Sedan framtog han en liten stege om fyra
eller fem trappsteg, reste den mot väggen, klef upp och
undansköt med stark arm näfret och takveden ofvanför
ena hörnet, så att där blef en öppning i taket. Vidare
framtog han ett långt bastrep, som han burit hindadt
kring lifvet, fästade ena ändan kring en af golfstockarna
och stack resten af repet ut genom taköppningen, där
han ytterligare fastgjorde den med ett halfslag kring en
af takspirorna. När detta var gjordt, stannade han åter
obeslutsam, likasom för att vänta på barnens
uppvaknande; men när de fortforo att sofva, begaf han sig
bort, i det han mumlade något om att komma tillbaka i
rättan tid.
Så långt hade det dunkla ödet spunnit sina trådar
kring Ljungars barn, när vi åter, med den benägne
läsarens tillåtelse, lämna dem sofvande i Letto
röfvareborg, för att se till hvad David under tiden företog till
deras befrielse.
David och hans följeslagare hade ridit förbi Ljungars
torra källa och därifrån på den vanliga ridvägen närmat
sig slottet. Men de hade iakttagit den försiktigheten
att leda sina hästar på bivägar förbi den fruktade fru
Ursulas borg, så att de ej kunde bemärkas af utposten
i tornet, och så hade de därifrån fortsatt upplandsvägen,
som ledde åt Letto. David hade en vägvisarinna, på hvilken
han numera fullt förlitade sig. Den hvita, hemlighetsfulla
flickan fortfor beständigt att sväfva framför honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
