Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Vidare om flykten med Ljungars barn, huru de förföljdes och hvar de slutligen hamnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också till slaktbänken. Nu hade Jaakko fått hornen fria,
men vanan att stångas satt kvar i honom, och
förödmjukelsen att ha ställt sig under en pojkes befäl infann
sig, efter finnens rätta art, just när han blifvit sitt
beroende kvitt. Det var nu hans tur att befalla: han rätte
på sig och marscherade med en segrande fältherres
högtidliga gång tillbaka till Myllyranta.
Vid älfstranden var ett gammalt förfallet nothus,
där fiskare plägade finna tak öfver hufvudet, när de
mången mörk och regnig oktobernatt drogo not efter sik.
Till detta enstaka och obemärkta hus förde David sina
skyddslingar. De funno här hvad de närmast behöfde:
ett säkert gömställe, ett skydd för regnet, en mjuk och
torr bädd på noten, som hängde därinne i breda och
djupa fållar, hvaraf de bakersta plockades ned och
utbreddes till sängställe. Fiskare kunna intyga att mången
sofvit på sämre läger i sommardusket, och barnen
behöfde icke mycken öfvertalning för att hålla till godo
hvad huset förmådde. De gjorde en lätt måltid af Davids
vägkost och gingo därefter trötta till hvila.
Men deras unge beskyddare, som, själf ännu knappt
mer än ett barn, hade åtagit sig en så ansvarsfull pligt,
beslöt att hålla vakt vid ingången till nothuset. Åskan
hade upphört, men regnet fortfor att nedstörta i
strömmar och en ryckande stormvind böjde björkarnas kronor,
i det att den blandade sitt dån med forsens brusande.
Ett ögonblick tyckte sig David se Ljungars hvita flicka
sväfvande öfver forsen; men det var imman af vattnet,
som stänkte mot stenarna och glimmade med en egen
glans i de första strålarna af den uppgående
morgonrodnaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
